Tina Gårdemark, Christian RadichPostat den juli 21, 2011 av tsr11trainee
Etapp: Oslo – Waterford
Inskickad: 21 juli 2011, 15:53
Publicerad: 21 juli 2011, 16:53
Det blir aldrig som man tänkt sig!
Fick höra om The Tall Ships Races först i vintras och detta fick mina tankar att börja snurra kring att ge mig ut på sjön. Jag var lite skeptisk i början, jag blir åksjuk så fort jag sätter mig på ett X2000 och min båterfarenhet är att åka Finlandsfärja, men äventyrslustan i mig hade vaknat och tänkte att det kunde vara värt ett försök. De värsta som kunde hända var att jag fick slå läger på en toalett.
Jag fick en plats på Christian Radich en båt i A-klassen men jag fick inte en plats i själva racet utan en transportsträcka innan där båten skulle ta sig från hemma hamnen Oslo till starten i Waterford. Jag fick veta att det var en tjej till från Halmstad Isabelle skulle med och sen tänkte jag inte jätte mycket på det och trodde att det skulle vara mycket ungdomar på den här sträckan också. När jag väl kom på båten insåg jag hur fel jag haft. Där var förvånansvärt lite folk ombord och de flesta var äldre. När båten la ut föll polletten ner och jag fattade att vi inte skulle bli fler.
De första vi gjorde var att delas in i vaktskift och hamnade i 4-8/16-20. Första kvällen fick vi klättra lite i masterna för att vi skulle våga oss upp när vi väl satte segel. Den känslan som jag fick när jag stod på en tunn vajer och bara hade en mast mot magen var obeskrivlig och jag ville både skratta och gråta på en och samma gång. Väl nere gick vi och la oss för vi skulle dras upp halv fyra för vaktbyte. Redan när jag vaknar så känner jag hur mycket båten gungar och hur illa jag mår. Jag går upp och sätter mig på maindeck och där spenderar ja de tre närmaste dagarna. Dessa dagar kändes otroligt långa och hela resan kändes som den sämsta idén jag fått i hela mitt liv. Det var mest rep överallt och jag förstod inte särskilt mycket av det som förklarades.
På fjärde dagen hände något när jag vaknade och jag mådde super bra! Jag blev mitt vanliga jag och insåg att jag inte alls reste med tråkigt folk utan det var jag som varit tråkig. En av gubbarna i mitt vaktlag hade varit på båten första gången på 40-talet och hade massa historier. När illamåendet lagt sig var helt plötsligt allt kul och jag ville aldrig att det skulle ta slut. Jag klättrade högre i masterna, lärde mig var alla tamparna gick till och hade underbart roligt. Det var ganska jobbigt att hela tiden sova hackat då vi aldrig fick en hel natts sömn utan drogs upp halv fyra varje morgon men att se soluppgången varje morgon var en klar bonus.
Jag har haft otroligt kul, träffat fantastiska människor och jag skulle kunna göra om det igen och igen och igen.
